Viser
Jag vill tacka livet (svensk eller spansk)
Violeta Parra
«Jag vill tacka livet» (Gracias a la Vida) er en sang fylt med dyp takknemlighet og kjærlighet til livets mangfoldige gaver. Opprinnelig skrevet og fremført av den chilenske kunstneren Violeta Parra i 1966, har denne sangen blitt et globalt symbol for håp og takknemlighet, kjent for sin evne til å røre ved hjerter på tvers av kulturer. Sangen er en lyrisk reise gjennom de ulike aspektene ved livet som Parra er takknemlig for. Hun begynner med synet som tillater henne å skille det svarte fra det hvite og å beundre ‘himlens mantel strödd med stjärnor’. Hørselen fanger opp både de subtile og kraftfulle lydene i verden, fra ‘syrsor och små fåglar’ til ‘turbiner, hammare’ og den ømme stemmen til en elsket.
Videre uttrykker hun takknemlighet for evnen til å kommunisere gjennom ord og språk, som gir henne verktøyene for å uttrykke og forstå komplekse tanker og følelser. Dette inkluderer en anerkjennelse av naturens og menneskets skaperverk, samt evnen til å navigere i både lykke og sorg gjennom livets uunngåelige utfordringer og gleder. Sangen framhever også den fysiske reisen gjennom livet, de slitne føttene som har vandret gjennom ‘städer, djupa vatten, över stränder, berg, öknar’. Det er en hyllest til både de ytre og indre reisene mennesker opplever, og hvordan disse erfaringene er vevd inn i livets rike tapestri.
I «Jag vill tacka livet» finner vi en feiring av livet i all sin bredde, fra de mest jordnære gleder til de dypeste emosjonelle resonanser. Det er en påminnelse om å verne om og sette pris på hver eneste detalj av vår eksistens, fra naturens skjønnhet til menneskelig samvær, og kraften i vår egen ånd. Denne sangen er ikke bare en takk til livet, men også en oppfordring til lytteren om å reflektere over og verdsette de mange miraklene som utgjør vår daglige tilværelse.
Språk
Jag vill tacka livet (svensk eller spansk)
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den som jag älskar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter.
Jag gick genom städer,
genom djupa vatten,
över stränder, berg, öknar och på slättland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på fruken
av det hjärnan skapar
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och era sånger som är mina sånger
och allas sånger som är samma sånger.
Gracias a la vida
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me dió dos luceros que, cuando los abro,
perfecto distingo lo negro del blanco,
y en el alto cielo su fondo estrellado
y en las multitudes el hombre que yo amo.
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado el oído que, en todo su ancho,
graba noche y día grillos y canarios;
martillos, turbinas, ladridos, chubazcos,
y la voz tan tierna de mi bien amado.
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado el sonido y el abecedario,
y con él las palabras que pienso y declaro:
madre, amigo, hermano, y luz alumbrando
la ruta del alma del que estoy amando.
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado la marcha de mis pies cansados;
con ellos anduve ciudades y charcos,
playas y desiertos, montañas y llanos,
y la casa tuya, tu calle y tu patio.
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me dió el corazón que agita su marco
cuando miro el fruto del cerebro humano;
cuando miro el bueno tan lejos del malo,
cuando miro el fondo de tus ojos claros.
Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me ha dado la risa y me ha dado el llanto.
Así yo distingo dicha de quebranto,
los dos materiales que forman mi canto,
y el canto de ustedes que es el mismo canto
y el canto de todos, que es mi propio canto.